Spår – eller nåt…
Måndag:
Åkerspår, många vinklar, pinne efter varje vinkel, liggtid 1,15 tim. Vindstilla.
Qvittra är väldigt ivrig inför spårstarten och lyckas vinda in spåret och blir ännu ivrigare. Trots det så lyckas jag sela på och och vi gräver oss fram till starten. Hon hittar spåret direkt – kollar framåt – kollar bakåt – väljer framspår = hurra! Går 3 m och sen slår hon och kommer på igen. Då gick det spikrakt framåt i ca 50 m, sen måste hon kolla vad som händer i resten av världen. Tyvärr så var två andra träningskompisar på andra sidan av den gigantstora åkern som vi var på, säkert 400 m bort i ett hörn. Men det såg Qvittra… Så då blev det genast jättesvårt att doppa ner näsan och spåra. Men okej… hon spårade 10 m, glodde och gick 10 m, spårade 10 m osv. MYCKET frustrerande för ankaret där bak i linan. Så jag sa -”lägg av, spåra istället” lite lagom surt och då blev Qvittra lite lessen så hon la öronen slickat längs huvudet och kom svansande in till min sida – och fortsatte att glo bort mot andra sidan den gigantiska åkern… Djupt andetag för ankaret… På´t igen bara! Spårade 10 m, glodde i 10 m, spårade i 10 m osv… Lyckades sniffa in en pinne och tog nästa vinkel jättebra men kom på att hon då inte hade lika bra koll på de andra så då klev hon ur spåret och riktade upp sig mot dem istället. DJUUUUUPT andetag igen… Råkade kliva rakt över en pinne och fick julafton-belöning för den. -”Spåååår” – spårade 10 m, glodde i 10 m, spårade i 10 m… Nä, nu var det lika bra att ta av spårselen och gå tillbaka till bilen. Fan, vad surt!
Det är så väldigt sällan som det går riktigt skitdåligt med Qvittra, men det här var definitivt en sån gång. Jag var skitsur i flera timmar efteråt, trots att vi sprang några km efteråt – jag var fortfarande sur och funderade på omplacering (nä, självklart inte, men jag hotade med det). Funderade länge och väl på hur jag skulle lägga upp nästa spår för att lyckas bättre. Kom fram till att vi nog får backa bandet en aning.Eftersom det går så vansinnigt fort när Qvittra ska spåra så tänkte jag att längre liggtid borde göra susen!!
Onsdag:
Åkerspår, serpentiner, inga pinnar, kamprullen som slut. Liggtid 3 timmar. Mycket vind.
Jag var väldigt noga med att planera hur jag skulle gå till spåret så att hon inte skulle sniffa in det i förväg. Tog sikte på olika saker när jag ”svängde” i spåret och la även två ”riktiga vinklar”. Det här kommer bli bra!
Qvittra var rastad och hade fått springa av sig en hel del innan vi skulle spåra, allt för att skapa rätt förutsättningar. Det tog ca 5 min att gå till spårstarten och hon visste nog vad hon skulle få göra – hon letade spår överallt! Selade på ca 50 m före starten och hade ungefär 2 m lina. Hon hittade spåret – kollade framåt -kollade bakåt – valde framspår! Hurra (igen)!! Spårade ca 20 m och lyfter hon på huvudet och väljer att kliva ur spåret för att slå… ?? Jag fattade ingenting men tänkte att det blåser ju en del så det kanske är svårt… Så jag står där och långerar min hund en stund -handfallen och vet inte riktigt vad jag ska göra… Kortade av linan och så hittade Qvittra spåret igen. Tuffade på en stund och svängde där jag hade svängt. Sen gör hon samma sak igen – när hon är i spåret så lyfter hon huvudet och springer runt och slår över spåret flera gånger… Men va f*n… Jaha… var 3 timmar alldeles för lång liggtid? Hon har klarat spår som legat i 5 timmar förut – vad är skillnaden nu? Dessutom så verkar det inte superintressant att spåra – hon vill ju mest springa… Hon klarade spåret ialla fall med väldigt kort lina så hon inte kunde ge sig ut på sina rundor.
Tänker på vad Pia har sagt flera gånger -”att springa är självbelönande för vissa hundar”… Annelie gick med i spåret och vi diskuterade en del om det. Det verkar som om Qvittra tar till springandet är det blir lite jobbigt, att hon pausar med att springa ett varv eftersom det inte är jobbigt för henne. Jag tycker det låter som en rimlig förklaring plus att hon faktiskt inte verkar tycka att spår är det häftigaste som finns. Qvittra gillar när det går fort, när hon får springa fort och när allt det där går ännu fortare. Så att gå med näsan i backen och sitta fast i en lina som jag bromsar i är nog inte hennes grej helt enkelt.
Det är många saker som spelar in, men jag tror att söket smäller mycket högre än att spåra eftersom då får hon springa – kampa – springa – kampa dvs det som hon gillar mest.
Vi ska nog få ordning på det här tids nog men får som sagt backa bandet lite och göra lite annorlunda. Spåra i koppel ett tag t ex. Det känns bara lite motigt att just spåret ska strula, jag trodde ju att vi skulle kunna tävla i augusti…
Imorgon ska vi åka till Karlsborg på kennelläger och göra MH! Det ska bli jättekul att träffa alla Q-syskon och även mamma Leah. Ja, och alla andra såklart 
Leave a Reply