Rapport från lyd. I tävling och Hundlöpet
Tvyärr så har det dröjt lite innan jag fick in det här inlägget eftersom sk*t-j**vla Explorer 9 inte lirar med min blogg. Men nu – efter många och långa djupa andetag och värre svordomar än ovanstående så har jag fått till det!
Vi har alltså tävlat lyd. I och här kommer rapporten:
Samling kl. 9:00 – vilket betyder att väckarklockan ringer kl. 05:30. Som tur är så är det nära till klubben så jag har kort resväg. Att det är väckning i gryningen är för att jag måste hinna trötta ut hunden lite innan det är dags att tävla. Annars blir det mest pannkaka av alltihopa. Så jag hade planerat för en lång promenad, två uppletanden och ytterligare en promenad samt två lydnadspass. Det blev en jättebra uppvärmning för ett tävlingsprogram som tar ca 6 minuter.
Platsliggning – betyg: 10. HURRA!! Eftersom hon har varit lite väl relaxad under platsliggningen så är jag jätteglad att hon inte kröp eller rullade runt. När vi alla stod på rad inför momentets början så vände sig Qvittra 180 grader och satt och blåstirrade rakt i skogen – älg, rådjur, ekorre, löv från grannkommunen…?? Jag har ingen aning om vad hon glodde på men pulsen ökade rejält och jag undrade om hon skulle dra till skogs. Nä, det här går inte! Så jag tog tag under magen på henne, lyfte upp henne och vände tillbaka 180 grader och sa ganska surt – SITT! Det gjorde hon… 
Tandvisning – betyg: 10. Puh…
Linförighet – betyg: 9. ”Släpper något”. Helt ok! Hon kan gå fot som hon aldrig gjort annat och så kan hon gå fot som om aldrig har gjort det…
Läggande – betyg: 8.5. ”DK start. Något tveksamt ned. DK upp”. Här bestämde sig Qvittra för att sluta lyssna på mig och istället lyssna på domaren. Så när jag kommenderade så glodde hon på domaren och mina ord fick gå den långa vägen genom båda öronen fram och tillbaka för att nå fram till rätt ställe. Men ja ja… det blev ju ganska bra ändå.
Inkallande – betyg: 9,5. ”Tempo”. Nåt ska man ju dra på…
Ställande – betyg: 10. Där satt den!
Apportering – betyg: 5.5. ”Griper före, tuggar kraftigt, piper”. Varför kallas detta moment för apportering?? Det är en hålla-övning och hade jag bara tränat det på det sättet så hade det nog sett annorlunda ut. Massor med frustration över att äntligen få nåt i munnen men inte göra få nåt med det…
Hopp – betyg: 9.5. ”Skäller ett skall, snett sitt”. Vov = här har du kärringjä*vel för att jag inte har fått nån belöning!
Helhetsintryck – betyg: 9.5. Ingen är perfekt
Summa: 182,5 p. 1 pris, 2 placering.
Dagen efter så var det dags för Hundlöpet. Loppet vi tränat för sen i mars. Vi hade starttid kl. 10 och skulle springa 5 km. Vi var först anmälda till 10 km men eftersom det var så lång tid mellan gruppernas starttider så ändrade vi till 5 km så vi kunde samlas tillsammans och ha picknick efteråt. Tur var väl det… Det var lite kaos i väntan på starten och ju närmare det var ju värre blev hundarna runtomkring. Men våra skötte sig såklart alldeles utmärkt.
Starten i en nerförsbacke med gräs. Jag insåg snabbt att jag förmodligen skulle åka malle nerför om jag kopplade om till sele så jag hade kvar stryphalsbandet – det var ett bra beslut! När alla startade och kastade sig nedför backen så gick Qvittra igång och betedde sig som ett svin. Skällde, hoppade, bet, slet och drog. Sen såg hon Orka försvinna i en kurva – FAN! Då försökte hon kamikaze-modellen. Att dra sig fram till Orka trots att ankaret (jag) höll emot allt jag kunde. Jag tror inte att hon fick luft, men hon sprang ändå. När vi rundat samma kurva som Orka försvunnit bakom så tog mitt tålamod slut, då hade vi hunnit ca 200 m, och jag röt i ordentligt och vispade till henne lite. Då blev det lite trevligare för mig ialla fall. Tyvärr så var det ganska många som samtidigt kastat sig ut för backen som bestämde sig för att börja gå – varför startar man längst fram då?? Så det blev lite knixigt att ta sig fram. Sen hade jag ett gäng precis bakom mig med lite slöare hundar än min som peppade allt vad de kunde – ”kom igen”, ”framåt”, ”ja ja” – och Qvittra trodde naturligvis att det var henne de peppade – medans jag höll emot i strypet och väste -”sssssakta”, ”I will kill you….”
Vi var inte helt synkade, min hund och jag. Det var faktiskt inte ett trevlig sätt att spendera en solig söndagsförmiddag på. Snart så kom vi in i skogen och Orka hade försvunnit helt utom synhåll, då kopplade jag om till selen och det lät som hon fick in lite luft ialla fall. Men tyvärr så syns inte Orka bara – hon luktar också. I fyra fasansfulla kilometer spårade/vindade Qvittra efter Orka. Efter ett tag så slutade jag vara förbannad och koncentrerade mig att jag faktiskt sprang och hade ett lopp att klara av. Då blev det lite trevligare. Efter dessa fyra km så vände sig Qvittra om – för första gången och tittade på mig, såg lite förvånad ut att jag faktiskt var med… Den sista kilometern var seg som bara den och tog aldrig slut. Målet var samma som starten och allt jag tänkte på var att ladda inför uppförsbacken in i mål. Fan, vad långt det var! Men till slut så kom vi faktiskt i mål. Skön känsla! Vår tid blev 33,17, det är jag nöjd med!
Här finns några bilder:
http://www.agria.se/web/se/fotoalbum.nsf/dx/hundl%C3%B6pet
http://www.hundlopet.se/sida17.html
Leave a Reply